Jan
20
Jag sitter bredvid och rabblar osammanhängande meningar. Orden ifrån min mun hänger kvar som bubblor i luften. När dom kommer för nära spricker dom och du verkar förstå. En tystnad ligger och lurar bakom hörnet och jag är rädd. Fler meningar, fler bubblor.
Tillslut tar orden slut och jag vilar pannan mot knäna för att slippa se. Tystnaden har gjort entré och nu är det slut. Det enda som hörs är långa djupa andetag som våra själar tvingar fram. Jag ser insidan på mina ögonlock och försöker tänka bort situationen.
Plötsligt känner jag dina fingertoppar på mina axlar. Dom vandrar sakta ner för mina armar. Jag ryser. Du kramar om mina knän och lutar pannan mot min nacke. Långsamt sjunker vi in i varandra och du viskar önskade ord.
